Filosofie vara den enda med ett medvetetande
Medvetandet och Yttervärlden
Det finns en sätt att tänka liksom ligger till grund till många diskussioner om både verklighet och kunskap, nämligen uppdelningen mellan subjekt samt objekt, mellan jaget samt resten av världen. Hur kommer det sig för att vi gör denna uppdelning, och vart leder den våra resonemang?
Till att börja med: visst tror ni att du är något? Att du finns mot, menar jag, och för att det finns en skillnad mellan dig och andra saker? Den upplevelsen vågar jag nog påstå existerar allmänmänsklig. Vad är då detta något, som dem flesta kallar jag? existerar jag bara någonting fysiskt, en kropp? För flera känns en sådan redogörelse ofullständig. Det verkar även finnas något mentalt något vi kallar funderingar, känslor, minnen och förhoppningar. I äldre filosofi kallas detta själen, men oss använder inte det termen så ofta i dygn eftersom det blivit därför starkt kopplat till vissa specifika föreställningar om vilket denna själ är till något. Vi talar istället om medvetandet, ett o
Medvetandets filosofi
Vårt medvetande är en filosofiskt och psykologiskt spännande isk har man debatterat ur två synvinklar: dualism alternativt monism.
Dualisterna med Platon, Aristoteles och Descartes hävdade för att medvetande och materia är åtskilda. Monisterna med tex Parmenides och Spinoza menar för att medvetande och materia är existerar olika vinklingar av identisk entitet. Spinozas teorier angående att det enda liksom finns, det enda oss kan veta något angående är medvetandet känns liksom om de fått färsk aktualitet i dagens VR, men har annars varit lite kuriosa under flera år. En fysikalisk, reduktionistisk syn är att allt som finns är ämne och vi besitter inte helt förstått fysiken bakom medvetandet, men den finns. Idealisterna menar för att allt som finns existerar medvetande. Neutrala monister menar att materia och kännedom är olika speglingar från en bakomliggande neutral entitet.
talet dominerades av hyllandet av analys, rationalitet samt reduktionistisk monistisk materialism.
Damasio introducerade känslan igen, via